Gerd Elise Lundsten

SvD
Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi.

Angående Eva Kärfves kritik av ADHD-diagnoser o diagnostiseringsmetoder

Citat:

Dags att ifrågasätta att fler får adhd-diagnos
De växande användningen av adhd-diagnosen tycks inte längre ifrågasättas. När fler och fler medicineras hänvisas enbart till att vi skulle ha fått ny kunskap på området, men inte vari denna kunskap består. Det är hög tid för debatt, skriver Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi.

År 2000 kom docent Eva Kärfve med en förintande kritik av damp-diagnosen – som ett utslag av hjärnspöken och av EU-domstolen prickad som fuskverk. Damp som diagnos föll ifrån inom barnpsykiatrin.

I dag är det istället adhd som gäller. I DN 10/5 får adhd stor uppmärksamhet där diagnosen befästs som medfödd hjärnskada. När adhd bitit sig fast gäller livslång medicinering med narkotikaklassade amfetaminpreparat: ”Den som har adhd kommer alltid att ha svårt att koncentrera sig, planera sin dag och komma ihåg att ta med sig sina saker (Anna Backman, Adhd-center Stockholm).” Överläkare Björn Kadesjö får också komma till tals. 5 procent av alla barn som föds i Sverige får adhd-diagnos. Att det är fler barn som föds sent än tidigt på året kommenterar Kadesjö med ”att barn födda tidigt på året kan kompensera lindriga adhd-problem med en större mognad.”

Hur är det möjligt att skilja mellan ”omognad” och ”adhd” som beteendediagnoser? Jo, hävdar adhd-förspråkarna, genom att hänvisa till att adhd är en kategori i det internationella psykiatriska diagnossystemet DSM.

DSM utgår helt från beteendesymtom. Antalet diagnoskategorier har svämmat över för varje ny upplaga. Det ska ses mot bakgrund av psykiatrins biologisering. I Läkartidningen 2008:15 skriver två överläkare i psykiatri: ”psykiatrin är den specialitet som ska syssla med sjukdomar som har grund i neurobiologiska förändringar i CNS, deras diagnostik och behandling. … Psykiatrin ska alltså syssla med psykisk sjukdom (läs hjärnskada) – inte med allehanda mellanmänsklig disharmoni.”

Evolutionärt kan hjärnan tredelas: förutom höljet hjärnbarken, sedan ner mot däggdjurs- eller känslohjärnan, djupast reptilhjärnan. Det nyfödda barnets hjärnvolym är 20 procent av den fullvuxnas. Unikt för människobarnet är känslohjärnans och hjärnbarkens omognad vid födelsen. Det saknas förbindelser mellan de båda delarna. Förutsättningen för mognad och att skapa förbindelser är ömsint omsorgstagande som skapar möjlighet för anknytning inom barnet. Mognad och att skapa förbindelser mellan hjärnområden pågår hela tonårsperioden ut. Den högra hjärnan, affekt- eller den emotionella hjärnan, växer till före den vänstra som bland annat är viktig för språket och kognitionen.

För den högra hjärnan gäller från början att den bland annat reglerar anknytning och processar affektiv kommunikation mellan barn och omsorgspersoner. De medfödda affekterna är barnets första ”språk”. Barnet saknar ju ”talat språk”. Det är med affekterna, i relationerna som självet danas. Det här är kunskap som modern ”hård” neurobiologisk forskning kommit fram till. Det är väl i linje med vad modern psykologisk affektforskning visat på. Affektforskningen hade ett uppsving under 1990-talet.

I Sverige har numera den kognitiva vågen, med kbt som alltings bot och bättring, förlett offentligheten mot att ”attention” (uppmärksamhet) – a i adhd – och kognition är det enda som räknas. Att kognitionen är ”tom” om den inte försörjs av affekterna är utraderat från högsta politiska nivå.

”Adhd-medicinering fyrfaldigad”, skriver DN 14/5 och vidare: ”Enligt Socialstyrelsen har personerna som får diagnosen blivit fler de senaste åren och som följd av det medicineras fler.” Orsak: ”ökad kunskap på området.”

Ingenstans anges vad kunskapen består i. En fundering om den nya kunskapen: Att läkemedelsföretagen har tagit fram nya varianter av preparat – för det här är miljardaffärer för dem. Mig veterligen har ingen ny kunskap om den förmenta hjärnskadan tillkommit.

ALF NILSSON

professor emeritus i klinisk psykologi, Lunds universitet


2012-05-17 14:31
Slut citat: