Gerd Elise Lundsten

djupaste rot är idag det sociala förtrycket av de arbetande massorna, deras till synes full- ständiga hjälplöshet inför de blinda krafterna i kapitalismen, vilken dagligen och stundligen utsätter arbetarna i gemen för de mest fruktansvärda lidanden och de mest avskyvärda kval i tusen gånger större omfattning än alla sådana exceptionella händelser som krig, jordbävningar m m. ”Fruktan har skapat gudarna.” Fruktan för kapitalets blinda kraft, som är blind emedan den inte kan förutses av folkets massor, som vid varje steg i deras liv hotar att drabba och även drabbar proletären och småägaren med en ”plötslig”, ”oväntad”, ”tillfällig” ruin, under- gång, förvandling till tiggare, paupers, prostituerade och som hotar att utelämna och faktiskt även utelämnar dem åt hungerdöden — det är den rot till religionen i vår tid, som materialisten framför allt och mer än allt annat måste beakta, om han inte vill förbli en materialist i den förberedande klassen. Ingen upplysningsbroschyr kan etsa bort religionen ur de i den kapitalistiska grottekvarnen förtrampade massorna, som är utelämnade åt kapitalismens blinda, förstörande krafter, så länge de inte själva lärt sig att enat, organiserat, planmässigt och medvetet kämpa mot denna rot till religionen, mot kapitalets herravälde i alla dess former.

Följer då av detta att en upplysningsskrift mot religionen är skadlig eller överflödig? Nej, det gör det inte. Härav följer något helt annat, nämligen att socialdemokratins ateistiska propaganda måste vara underställd dess huvuduppgift: att utveckla de utsugna massornas klasskamp mot utsugarna.

Det kan hända att en person som inte tänkt sig in i den dialektiska materialismens grundvalar, dvs Marx’ och Engels’ filosofi, inte förstår (eller åtminstone inte genast förstår) denna sats. Vad nu då? Skall den ideologiska propagandan, propagerandet av vissa idéer, kampen mot den fiende till kulturen och framåtskridandet, som hållit sig kvar i årtusenden (dvs religionen), underordnas klasskampen, dvs kampen för bestämda praktiska mål på det ekonomiska och politiska området?

Detta är en av de gängse invändningarna mot marxismen, vilka vittnar om fullständig oför- måga att förstå den marxska dialektiken. Den motsättning, som förvirrar dem som kommer med en sådan invändning, är en levande motsättning ur det levande livet, dvs en dialektisk motsättning, inte en motsättning i ord, ingen fiktiv motsättning. Att dra en absolut, en oöver- stiglig gräns mellan å ena sidan den teoretiska propagandan för ateismen, dvs utrotandet av den religiösa tron hos vissa skikt av proletariatet, och å den andra framgången, förloppet, be- tingelserna för dessa skikts klasskamp innebär att resonera odialektiskt, att göra det som är en rörlig, relativ gräns till en absolut gräns, innebär att med våld skilja det åt som är oupplösligt förenat i den levande verkligheten. Låt oss ta ett exempel. Proletariatet i ett bestämt område och i en bestämd industrigren är, låt oss anta det, uppdelat i ett avancerat skikt av relativt medvetna socialdemokrater, som givetvis är ateister, och i relativt efterblivna arbetare, som ännu har kvar banden med landsbygden och bönderna och som tror på gud, går i kyrkan eller rentav står under direkt inflytande av församlingens präst, vilken eventuellt bildar en kristlig arbetarförening. Låt oss vidare anta att den ekonomiska kampen på denna ort lett till en strejk. Marxisten måste ställa strejkrörelsens framgång i främsta rummet, han måste beslutsamt mot- arbeta att arbetarna i denna kamp uppdelas i ateister och kristna, han måste beslutsamt bekäm- pa en sådan uppdelning. Ateistisk propaganda kan under sådana förhållanden visa sig vara både överflödig och skadlig – inte utifrån kälkborgerliga överväganden om att skrämma bort de efterblivna skikten, förlora ett mandat vid valen osv, utan med hänsyn till ett verkligt fram- steg för klasskampen, vilken i det moderna kapitalistiska samhället hundra gånger bättre leder de kristna arbetarna till socialdemokratin och till ateismen än vad ohöljd ateistisk propaganda kan göra. Den som förkunnar ateism i ett sådant ögonblick och i en sådan situation skulle bara spela prästen och prästerna i händerna, ty deras högsta önskan är att få se arbetarnas uppdel- 

ning efter deltagande i strejken ersatt med en uppdelning efter tron på gud. En anarkist som förkunnar krig mot gud till varje pris skulle i själva verket hjälpa prästerna och bourgeoisin (såsom anarkisterna ju alltid hjälper bourgeoisin i praktiken). Marxisten måste vara materia- list, dvs fiende till religionen, men han måste vara en dialektisk materialist, dvs inte ställa kampen mot religionen abstrakt, på grundvalen av en abstrakt, rent teoretisk, ständigt oför- änderlig propaganda, utan ställa den konkret, på grundvalen av den klasskamp som faktiskt pågår och mer och bättre än allt annat fostrar massorna. Marxisten måste kunna ta hänsyn till hela den konkreta situationen, alltid finna gränsen mellan anarkism och opportunism (denna gräns är relativ, rörlig och föränderlig, men den existerar), han får inte förfalla vare sig till anarkistens abstrakta, ordrika men i själva verket tomma ”revolutionarism” eller till kälkbor- gerligheten och opportunismen hos småborgaren eller den liberale intellektuelle, vilken fruk- tar kampen mot religionen, glömmer denna sin uppgift, förlikar sig med tron på gud och till ledstjärna har inte klasskampens intressen utan små, futtiga beräkningar – att inte såra någon, att inte stöta bort eller skrämma någon – och den visa regeln ”leva och låta leva” osv, osv.

Det är ur denna synpunkt man måste lösa alla enskilda frågor som gäller socialdemokratins inställning till religionen. Ofta dyker exempelvis den frågan upp om en präst kan vara medlem i det socialdemokratiska partiet eller inte, och vanligen besvaras den jakande utan några som helst förbehåll med hänvisning till de europeiska socialdemokratiska partiernas erfarenheter. Men dessa erfarenheter är inte bara ett resultat av den marxistiska lärans tillämpning på arbetarrörelsen utan också av de specifika historiska förhållandena i Västeuropa, vilka saknas i Ryssland (vi skall nedan gå närmare in på dessa förhållanden), varför ett obetingat positivt svar här är felaktigt. Man kan inte en gång för alla och oberoende av omständigheterna för- klara, att präster inte får bli medlemmar i det socialdemokratiska partiet, men man kan inte heller en gång för alla ställa upp den motsatta regeln. Om en präst kommer till oss för att delta i det gemensamma politiska arbetet och samvetsgrant utför sina partiuppdrag utan att gå emot partiprogrammet, så kan vi ta in honom i socialdemokratins led, eftersom motsättningen mellan vårt programs anda och principer å ena sidan och prästens religiösa övertygelse å den andra under sådana förhållanden skulle bli något som endast berör honom själv, hans person- liga motsättning; och en politisk organisation kan inte examinera sina medlemmar för att ut- röna om det inte finns en motsättning mellan deras åsikter och partiprogrammet. Men givetvis skulle ett sådant fall vara ett sällsynt undantag till och med i Europa och i Ryssland skulle det vara något alldeles otroligt. Och om exempelvis en präst skulle inträda i det socialdemokra- tiska partiet och göra det till sin huvudsakliga och så gott som enda uppgift att aktivt bedriva religiös propaganda inom det, så blev partiet obetingat tvunget att utesluta honom ur sina led. Vi bör inte endast tillåta utan rentav energiskt verka för att alla arbetare som fortsätter att tro på gud inträder i det socialdemokratiska partiet, vi är obetingat emot att man på minsta sätt kränker dessa arbetares religiösa övertygelse, men vi drar med dem för att fostra dem i vårt programs anda och inte för att de aktivt skall bekämpa detta program. Vi tillåter åsiktsfrihet inom partiet, men inom vissa gränser som bestäms av grupperingsfriheten: vi är inte skyldiga att gå hand i hand med personer, vilka aktivt propagerar åsikter som partimajoriteten avvisar.

Ett annat exempel: kan man under alla förhållanden på samma sätt fördöma medlemmar i det socialdemokratiska partiet som förklarar att ”socialismen är min religion” och som propagerar åsikter, vilka överensstämmer med denna förklaring? Nej, det kan man inte. Här föreligger utan tvivel en avvikelse från marxismen (och följaktligen också från socialismen), men be- tydelsen av denna avvikelse, dess så att säga specifika vikt, kan variera med omständlig- heterna. Det är en sak om en agitator eller en person som talar inför en arbetarmassa säger så för att lättare göra sig förstådd, för att inleda sin framställning, för att ge sina åsikter en reellare form med hjälp av termer som den outvecklade massan är mest van vid. En annan sak är det om en författare börjar förkunna ”gudaskapande” eller gudaskapande socialism (i stil 

med exempelvis Lunatjarskij & Co hos oss). Liksom i första fallet ett fördömande skulle vara en småaktig kitslighet eller rentav en malplacerad inskränkning i agitatorns frihet, friheten att ”pedagogiskt” påverka, är i det andra fallet ett fördömande från partiets sida nödvändigt och ofrånkomligt. Satsen ”socialismen är en religion” är för en del en form för övergång från religion till socialism, för andra från socialism till religion.

Låt oss nu övergå till de förhållanden, som i väst gett upphov till en opportunistisk tolkning av tesen ”religionen förklaras för en privatsak”. Naturligtvis förekommer här inverkan från de allmänna orsaker som framkallar opportunism överhuvudtaget, då arbetarrörelsens fundamen- tala intressen offras för stundens fördelar. Proletariatets parti kräver av staten att religionen förklaras för en privatsak, men det anser ingalunda kampen mot folkets opium, kampen mot de religiösa fördomarna osv vara en ”privatsak”. Opportunisterna förvränger saken därhän, att det socialdemokratiska partiet anser religionen vara en privatsak!

Men utom den vanliga opportunistiska förvrängningen (som alls inte utreddes av vår duma- grupp i dess diskussioner om talet i religionsfrågan) finns det särskilda historiska förhållanden som framkallat de europeiska socialdemokraternas nuvarande, om man så kan uttrycka sig, överdrivna likgiltighet för religionsfrågan. Dessa förhållanden är av två slag. För det första är kampen mot religionen en uppgift som historiskt tillkommer den revolutionära bourgeoisin, och i väst har den borgerliga demokratin under epoken av sina revolutioner eller sina attacker mot feodalismen och medeltiden i betydande grad fullgjort (eller strävat efter att fullgöra) denna uppgift. Såväl i Frankrike som i Tyskland har den borgerliga kampen mot religionen traditioner som är mycket äldre än socialismen (encyklopedisterna, Feuerbach). I Ryssland vilar – i enlighet med vår borgerligt demokratiska revolutions betingelser – även denna uppgift nästan helt på arbetarklassen. Den småborgerliga (narodistiska) demokratin i vårt land har i det avseendet inte gjort alltför mycket (som de nybakade ärkereaktionära kadeterna eller kadetiska ärkereaktionärerna i Vechi tror), utan alltför litet i jämförelse med Europa.

Å andra sidan har den borgerliga antireligiösa kampens traditioner i Europa skapat en specifikt borgerlig förvrängning av denna kamp genom anarkismen, vilken – såsom marxisterna länge och upprepade gånger förklarat – trots hela ”raseriet” i sina angrepp mot bourgeoisin står på den borgerliga världsåskådningens grundval. Anarkisterna och blanquisterna i de romanska länderna, Most (som för övrigt var Dührings lärjunge) et consortes i Tyskland och de österrikiska anarkisterna på 1800-talet har fört det revolutionära frasmakeriet i kampen mot religionen till nec plus ultra1. Det förvånar inte att de europeiska socialdemokraterna nu slår över till den andra ytterligheten jämfört med anarkisterna. Detta är begripligt och i viss mån legitimt, men det anstår inte oss, ryska socialdemokrater, att glömma de specifika historiska förhållandena i väst.

För det andra hade i väst – sedan de nationella borgerliga revolutionerna avslutats, sedan en större eller mindre grad av trosfrihet införts – frågan om den demokratiska kampen mot religionen redan i så hög grad historiskt trängts i bakgrunden av den borgerliga demokratins kamp mot socialismen, att de borgerliga regeringarna medvetet försökte dra massornas upp- märksamhet från socialismen genom att organisera ett kvasiliberalt ”fälttåg” mot klerika- lismen. Det var innebörden såväl i kulturkampen i Tyskland som i de franska borgerliga republikanernas kamp mot klerikalismen. Den borgerliga antiklerikalismen beredde som medel att dra arbetarmassornas uppmärksamhet från socialismen alltså mark för den ”likgiltighet” gentemot den antireligiösa kampen som nu är spridd inom socialdemokratin i väst. Och återigen är detta begripligt och legitimt, ty socialdemokraterna måste bemöta den

1 Den yttersta gränsen – Red 

6