Gerd Elise Lundsten

Jag är född på våren 1957 på Stensele Sjukstugas BB. Jag är född med en omfattande Atopisk Polyvalent Allergi.

Jag är född Sandgren.
Mina föräldrar heter Margit o Helge Sandgren.
Min bror heter Jan Sandgren.

Jag testades med sammanlagt över 90 ämnen. Då vi skulle fortsätta testningen kröp jag under bordet o läkaren sa då ett vi inte behövde fortsätta att testa ngt mera. Jag var allergisk mot så mkt.

Jag vill ha kontakt med personer som jobbade på:
-Stensele Sjukstuga fom 1957
o på
-Lasarettet i Umeå (1957-) 1961-62.

O som träffade mig där o som var del i min utredningar o behandlingar. Det spelar inte ngn roll vilken personalkategori det gäller:

Städ vaktmästare extravak studenter elever praktikanter vårdbiträden sjuksköterskor läkare kandidater forskare....... Andra patienter el anhöriga.......???

Lycksele lasarett byggdes o invigdes 1962 o jag kan mkt väl ha vårdats där också. Finns det ngn som minns?

Pappa kan mkt väl ha kört rally från Storuman till Stensele sjukstuga o Umeå lasarett. O vi hade mkt väl kunnat komma insladdande till akutintaget på Lycksele lasarett efter att det invigts1962....

Jag minns en del från testperioderna i form av bilder.
Jag minns att jag:

1
-satt i knä o pratade i tfn.

2
-stod o höll i ett dörrhandtag o tittade undrande.

3
-att jag kände mig trygg.

4
-att jag satt på sängkanten o att jag o en personal som var hopkrupen/nedhukad på golvet tittade på det rutmönster som reaktionerna bildade på båda mina lår.
För att bilda ett rutmönster måste det ha varit minst tre (3) rader brett på båda två (2) av dom smala barnalåren.
Hur långt det var vet jag inte....... Kanske 5 st...... Jag tror inte att rutorna var markerades med bläck.

O jag hade testrutor på ryggen också.

Testperioderna röde sig om perioder på upp till 14 dagar. Då fångade man också upp dom sena reaktionerna som avlästes efter 10 dgr. Min farmor sade: Det är tur att hon är stark! På den tiden var inte föräldrar el andra anhöriga med.

5
-hade min första medvetna tanke om himlen som något bra o att man behöver vara rädd o att det var ngt bra o helvetet var ngt som gav mig obehagskänslor. Att Gud var ngt fantastisk o att livet var ngt stort o viktigt. O jag funderade på döden. Undrade hur det skulle vara att vara död. O som det noggranna barn jag var så ålade jag in under lakan o täcke o såg fötterna sticka upp under det perfekt släta täcket. O så knäppte jag händerna o blundade o försökte föreställa mig att jag var död.

O jag minns känslan av ljus o tillfredsställelse över den briljanta slutsatsen som håller än i denna dag.
Nämligen:
Det vet man inte förrän man är död!

Ingen av mina föräldrar var aktiva kyrkobesökare. Mamma knäppte händerna under täcket o bad:

Gud som haver barnen kär.

Och:
Trött jag är
Slumra jag vill
Guds änglar små
kring bädden stå!.

O pappa hävdade hela livet att han var styrd från ovan i sitt arbete. O han kunde visst Bibeln utan o innan......

Men detta var inget dom prackade på andra.

6
-blev bajsnödig i bajsade i en annan patients bäcken som stod på golvet. Jag minns ingen som helst rädsla när ngn i personalen höll i bäckenet o frågade vem som gjort det. Jag var mao mkt trygg då.

Jag hade inte hunnit bli utsatt för andra människors djävlighet när det gällde mig o min allergi/överkänslighet.